► Roger Rönnberg var ruskigt självkritisk i går. Om någon tänkt sig plocka fram motorsågen var jobbet redan gjort, veden staplad, färdig för iskalla dagar.
► Att Frölunda skulle sparka Rönnberg är förstås nonsens, det vore dessutom fullständigt idiotiskt, men så här:
► Rätt mycket har gått emot. Glorian hänger lite på sniskan.
► Rönnberg går sin tuffaste match just nu. Intressant att se vem han är i höst.
INTE EN MÄNNISKA som umgåtts (vänner, spelare, ledare) eller från sidan studerat (media, supportrar) Roger Rönnberg kan tvivla på hans passion.
Karln brinner som en skogsbrand i den australiska hettan, så norrbottning han är.
Löjligt lycklig i medgång.
Brutalt besviken i motgång.
På slutet, mer av det sistnämnda, det går inte att komma ifrån, även om vi tar hänsyn till att idrotten sällan erbjuder karriärvägar jämna och fina som tyska Autobahn.
Jag studerade Rönnberg på presskonferensen, den när han närmast la sig platt som en unghund, mycket snyggt hyllade gode kollegan (de tycks ha en fin relation) Cam Abbott för jobbet i Rögle, det var förresten ingen hejd på lovorden, och lite fick jag känslan att Frölundatränaren var så ledsen, så berörd av sitt och lagets besvikelse att han behövde hålla på med något annat ett tag för att samla sig.
Sedan kom det.
Han hade ”brallorna nere vid knäna”, han ”förlorade på knockout i coachmatchen”, sa att han förtjänade all kritik han kunde få.
Smart. Säkert ärligt, jag betvivlar inte det, men smart. Redan har jag läst hyllningar på sociala medier, hyllningar snarare än sågningar. För … vem kan såga det som redan är i bitar?
Samtidigt är det så här:
Rönnberg förlorade coachmatchen mot Cam Abbott i år, han förlorade den även mot Peter Andersson 2018, och efter en spikrak resa i Frölunda med SM-guldet 2016 som spetsen på trestegsraketen så har en del gått emot.
## Den oväntat svaga insatsen mot Malmö 2018.
## Den pinsamt svaga insatsen – genomklappningen! – mot Rögle i år.
## Två dåliga grundserier i rad, två sjundeplatser, två säsonger där Rönnberg aldrig riktigt fått ihop laget, gruppen, och då ska ni veta att varje spelare är handplockad av Frölundas huvudtränare. Han styr skeppet, visserligen ihop med Fredrik Sjöström & Co, men tro inget annat än det är Rönnbergs lag vi ser på isen.
Under tiden har det staplats CHL-titlar på hög (något som värderas mer av klubb och spelare än fans och omvärld men självfallet är förnämliga prestationer), SM-guldet 2019 sprungen ur en sen formtopp är en enorm framgång att lägga till meritlistan, men sedan … vi har de där två svaga åren, problemen med att få ut max av lag, av spelare, och framför allt – givet klubbens självbild – är bristen på utveckling oroande.
Jacob Peterson tvingades lämna Frölunda för att lyfta, han upplevde sig kritiserad, utan det förtroende som krävs för att få ur det han fått i Färjestad.
Lucas Raymond, superlöftet, finns inte en chans att Detroit låter honom stanna i Frölunda en säsong till.
Helt utvecklingsfritt i Frölunda? Självklart inte. Filip Johansson har tagit steg i vinter, Elmer Söderblom likaså, Theodor Niederbach har lovat gott, men … den där utvecklings- och förädlingsfabriken som 031-klubben varit, man är inte riktigt där just nu; för många spelare har gett känslan ”borde kunna mer.”
Huvudutvecklare, huvudförädlare – det är och ska vara Roger Rönnberg.
Glorian som han en gång bar hänger nu lite på sniskan.
Ingen människa, ingen organisation, gör allt rätt, stannar ständigt på toppen. Jag har inte ens ställt frågan om Frölundas förtroende för Roger Rönnberg, för hela frågeställningen är barock.
Rönnberg är Frölundas identitet. En sådan gör man sig inte av med om man inte absolut måste.
Och här och nu måste man verkligen inte.
Men tvivelsutan går 49-åringen sin tuffaste match som Frölundatränare, och precis som Fredrik Sjöström var inne på så blir det säkert en lång sommar.
”Vi blev utsmartade”, sa Rönnberg på den där presskonferensen. Han lyfte också fram att Frölunda inte haft smartness, inte haft mental och taktisk uthållighet, inte förstått vilka som var de viktigaste situationerna på isen att vinna, talade om att ”vi är för runda i vår struktur” och ”förmodligen tror vi att vi är skickligare än vi är, vi har inte anpassat oss till det lag vi är.”
Inget var fel, som jag ser det.
Men allt studsar ju tillbaka på Rönnberg själv som högste ansvarig, det är han som ska se till att det här fungerar, inte fallerar.
Det är han förstås otäckt medveten om, just häri — tror jag – grundade sig den brutala besvikelse vi såg i går kväll.
Inte bara kände Rönnberg att hans lag inte räckt till, han kände att han själv inte gjort det.
Det ska bli oerhört spännande att från utsidan följa hans process, vilka slutsatser han drar, om lagbygge, om coaching, om gruppbyggande, om spelsätt, om vikten av att se bredare än ”jobba hårt och forechecka.”
Det ska bli oerhört spännande att se vem han är som 50-åring i höst (fyller 27:e juli).
Det ska bli oerhört spännande att få fortsätta rapportera om allt detta för er. Det går. Om ni fortsätter betala för journalistiken. Ni vet hur ni gör. Tack.
Swish: 0736-854501
Till sist, kan ni er Ulf Lundell så vet ni:
Tuff match för en man och en kvinna
Tuff match om vi ska få vad vi vill ha
Det där där gäller även en man och hans hockeylag.
***
I hastigheten glömde jag bort att ge er mina fem bästa frölundaiter i går. Kanske en omedveten förträngning. Förlåter ni mig om ni bara får namnen, utan motivering? Tack.
1 – Mattias Norlinder
2 – Max Friberg
3 – Jens Olsson
4 – Johan Sundström
5 – Joel Mustonen
***
Senare i dag, kanske i kväll, vill ni att vi tittar lite på nästa säsongs lag? Det vill ni, va?
***
Missade ni min krönika i går, om de tuffa frågor Frölunda kommer behöva ställa? Finns här, i så fall. Den tangerar förstås lite av det jag är inne på ovan men kan vara bra att ha läst för att få förståelse för att det verkligen inte är nog för Frölunda att ”värva bättre spelare.”
***
Presskonferensen från i går här, om ni missat eller vill se igen.
